Psykisk tortyr...

...är det att ligga och titta upp i taket....i 3312 timmar....138 dagar....18 veckor....4,5 månader. Det blev så verkligt idag när vi var hos Kicki, det slog mig vilken lång jävla tid hon har legat där! Jag tänkte tanken att själv ligga och stirra upp i taket, bara 1 dag...FAN FAN! Vilken kämpe hon är vår älskade Kicki.
I morse stängde jag av klockan och somnade om! som tur var började ett billarm tjuta så jag vaknade.
Trots ett abrupt uppvaknande så blev det en jättebra dag på jobbet tillsammans med goa arbetskamrater.
På eftermiddagen åkte jag och plockade upp Moa i Skinnsberg för att åka till Västerås. Sofie och Katja var redan där, vi plockade upp Hanna också. Kicki var lite sämre idag och det kändes bra att åka dit och berätta för henne att vi finns hos henne och att vi älskar henne. Det är så viktigt med syskon, speciellt om man inte har sina föräldrar kvar. Mamma finns men ändå inte..vi kan inte berätta för mamma att hennes dotter är allvarligt sjuk eller att hennes syster just gått bort i cancer..mammas demenssjukdom gör att hon inte har en aning om vad vi pratar om.
Vi stannade hos Kicki till vi kände och blev försäkrade om att allt var stabilt, Kicki sov lugnt när vi åkte hemåt.
Skratt och gråt går hand i hand och istället för att bryta ihop och gråta så blir det alltid bara massa tok. Toket idag var Hanna och Sofie som hade gångtävling först i korridoren utanför IVA och sedan finaltävling nere i korridoren utanför akuten och ut mot entrén. Vem som vann?? Det blev dött lopp eftersom varken Hanna eller Sofie ville gå med på att den andre vann!

                                                     Det var folktomt som tur var!