Garbos matte: Fina ungen min.

För ett antal år sedan kom en liten flickunge in i mitt liv, hon var inte så värst söt de första timmarna i livet. Dock ändrades det rätt så snart och hon blev en gullig liten flicka. ...lite som sagan om den fula ankungen. Små människoungar är påhittiga, den här lilla ungen var inget undantag. Herregud vad hon kunde hitta på! En morgon när jag vaknade hörde jag ett ynkligt jamande långt, långt borta. När jag kom ut i köket låg all mat, som legat i kylskåpet, fint uppradat på köksmattan under bordet. Det var ostar, kött, en falukorv, ägg och massor med annat. Katten då? jo den lilla kraken hade ungen stoppat in i kylen. En annan solig sommarmorgon, ungen var morgonpigg på den tiden, vaknade jag av tystnaden. Tystnad som uppstår när något är fel. Efter att jag scannat över lägenheten både en och två gånger kunde jag konstatera att hon var borta! Panik naturligtvis. En fruktansvärd känsla. Lyfte telefonluren för att ringa på hjälp, medan jag stod där med luren i örat tittade jag ut genom köksfönstret, vi bodde på tredje våningen, å där i sandlådan satt den lilla ungen och öste sand för kung och fosterland. Kan tillägga att klockan just i det ögonblicket var 04.15. Morgonpigg var ordet. Traumatisk upplevelse beskriver bäst min känsla när följande hände: den gulliga lilla ungen och jag målade en liten pall med en dalablå målarfärg, pallen skulle ungen ha för att nå upp till tvättstället i badrummet. När vi målat klart ställde jag undan färgen högst upp i städskåpet. Följande morgon vaknade jag åter av en oroväckande tystnad! Vis av sandlådeincidensen störtade jag upp och fann den lilla ungen, söt och gullig, sitta och leka på golvet. Skulle dra en suck av lättnad när jag såg att det gulliga barnet var blått, dalablått! När min hjärna kopplades ihop med mina ögon och jag började titta mig omkring i lägenheten upptäckte jag att det mesta av inredningen var dalablå, rumsbordet, toastolen, alla dörrlister (så långt upp den lilla ungens små knubbiga armar nådde), kattlådan, badkaret.....jag har fortfarande mycket, mycket svårt att gilla nyansen dalablå. En köksstol och den dalablå lilla pallen hade bistått ungen i att komma åt målarfärgen där högst upp i städskåpet.

En annan minnesvärd händelse var när ungen, då i tonåren, och hennes kompis följde med ett tivolisällskap till Gävle!! Exakt hur långt det är från Gävle till Kolsva blev ungen och kompisen varse när de fick promenera största delen av vägen hem.

Många skratt och många tårar har vi delat jag och min unge, jag vill inte vara utan en enda sekund av det.

Idag är hon en vacker och självständig kvinna. Hon är klok, hon står upp för de svaga (både människor och djur) och hon gör mig stolt alla dagar.

Grattis älskade unge på din 35 årsdag