Många utskjutningar idag!

Vaknade 08.30 av ett pip i min telefon, det var min chef som skrev "var är du?" Å herregud! jag 

missade ett möte som började just 08.30. Jag har inte hört väckningen alls, fi tusan vad pinsamt. Det var ingen idé att sticka iväg med håret på ända eftersom mötet var i Köping. Tog en promenad med hunden och insåg att jag måste gå ner och jobba i morgon på min lediga dag för att ta igen "sjusovningen". 

Ring klocka ring..

Ring telefon ring, den gjorde säkert det
men jag stängde av.

Senare kom Moa hit, jag skulle följa med henne på ett läkarbesök till Västerås. Jag har inte varit på sjukhuset sen den morgonen Kicki gick bort och det kändes mycket sorgligt att gå in dit. Vi fick träffa läkaren och det blev helknäppt eftersom det var den läkaren som opererade Kicki när allt gick åt helvete. När han kom in i rummet sa han "hur har det gått?", jag hoppas att han menade hur det har gått för oss efter Kickis död. Jag hade lust att skrika "hur har det gått? hon dog!"

Moa ska genomgå en operation, hon sa såklart till doktorn att hon inte ville att han ska operera henne. Eftersom det blir operation snart så fick Moa tid till provtagning och tid till anestesisköterskan när vi ändå var där. Besöket till sköterskan var inte förens 14.30 så det blev lite väntan. Vi fikade och gick till provtagningen, det var snabbt avklarat. Sen gick vi upp till IVA, jag är ingen människa som får ångest men det fick jag när vi stod utanför dörrarna till IVA. Det kom så många känslor, det bara sköljde över mig. Vi gick till IVA för att boka en tid för ett samtal som vi alla ska ha tillsammans med de doktorer och IVAsköterskor som jobbade hos Kicki. Hur sjukt det än låter så saknar jag IVA tiden, det blev som ett andra hem och vi var alla där och tog hand om varandra och om Kicki. Det är så fel att det inte gick vägen, som hon kämpade vår älskade Kicki.

Vi fick ta några djupa andetag...

...och när vi kom hit så blev det värre!
det kändes som om Kicki låg där inne och
vi skulle hälsa på henne som vanligt. Där inne
till vänster låg hon...

Ut fort, fort..

Mögel :) det är jag! i alla fall om
du frågar mina syskonbarn.

Vi var tagna, tomma och sorgsna när vi gick ut från IVA, vi satte oss i entréhallen och bara satt där en stund. Vi gick på det sista besöket hos anestesisköterskan, det blev också ett konstigt besök men på ett roligt sätt :)

Till slut fick vi åka hemåt, det var halt och jäkligt på vägen och det blåste jättemycket. Vi pratade mycket i bilen jag och Moa, både på vägen till och på vägen hem från Västerås. De är så kloka och förståndiga alla unga tjejer och killar i släkten, det är en gåva att få diskutera med dem.  Ari kom och plockade upp Moa här i Kolsva, han hade lilla Wilma och en lite större Max med sig. Jag och Olli tog med hunden och tog en promenad, vi hämtade min kamera som kom på posten idag, den gick sönder och har varit på lagning. På en av gångvägarna gjorde vi en budföring med Neema, hon sprang som en tok mellan oss. 

Har inte gjort ett skit på hela kvällen mer än försökt komma på hur jag aldrig mer ska försova mig!