Ibland dyker saknaden upp...

....saknaden efter alla älskade människor som vi mist. Saknaden efter hundar och katter...idag har jag saknat en mycket speciell kisse, Blue Iam´s Higgins eller Higge som han hette till vardags. Jag kan se honom ligga i solen och mysa, var det något han var bra på så var det att just ligga i solen och bara vara. Higge så saknad. I början när han flyttade hem till oss så hatade han Neema, han klättrade på väggarna för att slippa komma i närkontakt med hunden. Så småningom blev de bästa vänner Higge och hunden, någon som aldrig släppte in Higge i sitt liv var Albin the cat! Nä Albin hon släpper inte in någon i sitt liv, det är först nu när hon är inne på sitt sjätte år som man kan få hålla henne i famnen någon enstaka gång. Albin har också börjat med olaten att sova på min kudde! det är inte alls bra för jag får spendera förmiddagarna i ett konstant nysande...

Jag har kikat runt lite på nätet på olika siamesuppfödare, för hur det än är så är sanningen att om man en gång i sitt liv har haft lyckan att ha en siames i sin familj så kan man inte vara utan. 

Mr Higgins och Albin the cat

Fredagsmys...

Ett av villkoren när jag köpte Higgins
var att han varje fredag skulle få en
påse ostkrokar. Han tog en och en med
sin klo och stoppade in i munnen...

Neema och Higgins 

Han älskade solen..

En livsnjutare..

...som tog vara på varje solstråle..

han hade många roliga sovställningar...

...och de långa benen låg hur som helst..

...totalt avslappnad..

Han kunde slappna av oavsett var han låg..

Sen kom den där dagen då kattkroppen
tog slut. Så jätteslut...

...och det enda riktiga var att låta Higge somna för gott..

Så vacker och så...

...och så saknad.