Garbos matte: Alla resor har ett slut

Idag tog jag mitt djurägaransvar och lät min älskade Neema somna in. Hennes rygg och ena knä hade gjort sitt. Det känns förbannat tungt, alla som har gått igenom det vet precis vad jag pratar om. Vi hade en tid på ReDog idag, hos en rehabspecialist. Efter att han tittat på Neema i alla gångarter och undersökt henne från topp till tå, läst röntgensvar och lyssnat på mig, konstaterade han att det inte fanns något mer att göra för henne. Man bryter ihop såklart, även fast man innerst inne vet att det är kört. Jag valde att låta Neema somna in där, hade inte klarat av att ta med henne hem för att sen åka iväg igen. Hanna var med, det kändes fint.

Min älskade vovve som har varit med mig sedan hon var åtta veckor, i ur och skur och i med och motgång.

Att träna och tävla med hund blir en livsstil, något som tar nästan all fritid, glädje när det går bra och mindre glatt när det inte gör det. Jag har ju förmånen att ha Lena som en god vän och hundtränarkompis, vi har slagit våra kloka huvuden ihop många gånger och löst problem som vi haft i träningen. Vi har lagt otaliga spår på olika underlag, vi har vallat flera mil med uppletanderutor, vi har tränat lydnad på alla möjliga ställen och i alla väderlekar. Det har inte varit ett enda träningstillfälle utan att vi nästan har skrattat ihjäl oss åt något roligt som hänt just då. Nu får vi lägga fokus på att träna Lenas hund, Nodde, så deras tävlingssäsonger blir jättebra.