Två kämpar

 Vår moster Karin kämpar mot sin sjukdom, hon är hemma hos sin familj i Västanfors.
Kicki kämpar på IVA i Västerås och vi är hos henne.
Kicki har kämpat i tre månader nu, tretton veckor, nittiotre dagar.. så lång tid och hon kämpar varje minut. Det är orättvist, så inihelvete orättvist. Vi har även idag träffat mamman och pappan till pojken som också ligger på IVA, deras sorg är så smärtsam att se. Hur kan man gå vidare efter att ha förlorat ett barn? De är, trots sin sorg, så omtänksamma mot oss.
För att få ett litet avbrott från sjukhusmiljön åkte vi alla till IKEA och käkade köttbullar och mos, vi strosade runt lite innan vi åkte tillbaka till sjukhuset och Kicki.

Anders, Kickis äldsta son .

Hon till höger heter MonICA :)

Matrast.

Hanna och Sofie drömmer sig bort
en stund...

...innan vi åkte tillbaka till verkligheten..

...och alla apparater runt Kicki..

..det är fint i fönstret..

..och det hänger fina saker här och där..

Yonna och Emil, mina
syskonbarn..

..Jag och Sofie väntar...

..väntar gör också Katja och Joel.

Ikväll hade vi första träffen på valpkursen som jag och Lena ska hålla under hösten. Innan alla valpar kom hann vi med ett träningspass som blev bra för oss båda. Jag kan ju inte påstå att jag hade 100% fokus på min och Neemas träning, men det blev bra ändå. Valparna och deras mattar och hussar kom och kursade, vi delade upp oss i två grupper med fyra valpar i var grupp. De var jätteduktiga förare och såklart urgulliga valpar, man blir lite valpsugen..

Nodde hoppar högt!

Några av valparna..

Nu var det mörkt när vi gick rundan runt klubben.

Neema gäspar :)

Dessa låg i posten när jag kom hem idag,
det var min kära svärmor som skickat dem till mig.

Det går inte alldeles lätt att sova på nätterna nu, tankarna far fram och tillbaka och jag drömmer konstiga drömmar. Jag vill vrida tillbaka tiden tills innan allt det här hemska hände..men det går ju inte. Jag gråter när jag ser hur ledsna Kickis barn är, jag gråter när jag ser hur ledsna alla är. Åter är man tacksam för att vi är så många och för att vi håller ihop, vi turas om att bryta ihop...nån gråter och någon annan tröstar..

Lägg till bildtext