Garbos matte: Frisk = liv

Efter jobbet idag åkte jag och hämtade Nikola på dagis. Hanna och Ebba var till Stockholm och Denis jobbade. Nikola vart glad och satte på sig sina skor på fel fot, tog på sig ett par vantar och var på väg ut. Lyckades trixa på honom jackan innan vi gick ut. Det är alltid ett äventyr när man är tillsammans med barnbarnen, idag var inget undantag. Linus och Julia kom förbi och fikade, det var roligt att se dem. Det blev kväll för Nikola till slut och jag fick många goda skratt innan den lilla ungen somnade. Han tyckte jag hade gjort äcklig välling och ville ringa ett försäkringsbolag, hans vetekudde var först för varm och sedan för kall "jag får panik när du håller på så där mommo", till slut efter många sagor sa jag "nu måste vi sova" då tittade Nikola på mig med sina vackra bruna ögon och suckade "sov du, jag måste greja med min mobil (han har sin ena hand som mobil) men jag har den på ljudlöst så du inte vaknar" . Ni fattar att man inte har en tråkig sekund tillsammans med Nikola.

Har jobbat idag, det var bra som vanligt. Mitt på dan var jag ner till familjeläkarna med ett krångligt öra. Jag fick hjälp med örat och medan jag satt i väntrummet kom min doktor ut och satte sig bredvid mig i soffan. Fortsättningen kräver en liten tillbakablick. Den kommer här:

I höstas var jag och gjorde en skallröntgen och en tid efter det ringde min doktor och berättade att de hade hittat något i min hjärna som inte borde vara där. Dom såg förändringar som man kan se hos patienter med MS och hos patienter med demens. Allt blev absolut nattsvart...min mamma har ju en alzheimerdemens som har ett mycket snabbt förlopp. Såklart har jag också fått en demens, tänkte jag. Många gånger har jag försökt tänka på vilket som är värst MS eller en demens...pest eller kolera? Jag har letat efter tecken på att min hjärna inte funkar som den ska, eller att mina ben är svaga...om jag har glömt något så har jag tänkt att det är tidiga tecken på att jag kommer att bli dement. Det har varit en överjävlig tid fram tills idag, när doktorn kom och satte sig bredvid mig i soffan i väntrummet, på familjeläkarmottagningen, och visade mig ett utlåtande från en annan doktor som har tittat på bilderna av min hjärna. Jag är frisk, förändringarna som syntes i min hjärna är inga tecken på MS eller demens. Det låter säkert töntigt, men jag fick mitt liv tillbaka idag, där på soffan bredvid min doktor i väntrummet på familjeläkarmottagningen. Jag har varit så inställd på det absolut värsta, jag har köpslagit mellan värst och det värsta, jag har varit i en bubbla av sjukdom, bedrövelse, död. Jag kan inte beskriva hur glad och tacksam jag är... Dessutom har jag något som inte många andra har, ett papper där det står, svart på vitt, att jag inte är sjuk i huvudet.

När jag åkte hem från mitt barnvaktsuppdrag i Köping tog jag fram en Cd skiva med en av de bästa låtarna jag vet, Dire Straits Telegraph road, liveversionen, jag vred volymen nästan i botten och jag njöt, jag tyckte faktiskt att det svarta/gråa vädret var underbart.